I august 2023 havde jeg den store ære at være inviteret til at dømme den svenske racespecial. Samtidig markeringen af gårdhundeklubbens 30-års jubilæum i Sverige. Omkring 100 Dansk/svensk gårdhunde var tilmeldt. Efterfølgende skrev jeg denne artikel til den svenske raceklubs medlemsblad:
Rasspecialen 2023, set igennom den danske dommers glasögon.
Åtter har RDSG gjort det. Fiksat och gennomført en helt fantastisk helg i gårdshundens teken. Så många små detaljer måste planeres, delegeres och utføres under en sån helg, och man kan bara være tacksam och ydmyg overfor den store indsats, gjort av så många folk, som tilsidesætter familie, jobb och alt annat i tiden op til, under och efter rasspecialen. For at alla deltagere skal ha en store oplevelse og fornøjelse sammen med deres hundar.
Det var en stor ære for mig at være inviteret som den ene dommer til Rasklubbens 30-års jubilæums special. Jag har set frem imot dette længe.
Det er et stort ansvar at bli betroet at bedømme andres hundar. Och når man själv är uppfødare av rasen, då är det numere et endnu større ansvar, eftersom man i størstedelen af tilfældene, kommer at bedømme uppfødar kollegers hundar. Det är ju folk man kender och som man jobbar tilsammans med om avlen. En sån dommer som jag, kan inte dømme Dansk/svensk gårdshund uten at kende til mere end 80% av folkene bag hundarna.
Hur kan det då komme bli fair? Det kunne non ville fråga. Numere är det ju så, at där bara finds 1 vinnare, och inte alla kommer at bli den.
Sen är det utifrån et menneskeligt standpunkt ”det møjliges kunst”…fast vi tager os bra om tid for värje hund på en specialklubutställning, så finds der for dommeren inte als non møjlighet for at ha overskud til at fokusere på annat end hundarna fremfor én.
Man måste på ganske få minutter sætte sig ind i den enkelte hunds mentale och fysiske tilstånd, och specielt det første ligger mig vældigt mycket på sinde, når jag dømmer.
Det är inte hundarna som vælger at komme på en utställning for at bli ställt up på et bord, berørt och kollat i munden av en fremmed person, och dragit rundt ringen i olika geometriske mønstre. Kanske även for første gång i et utställningskoppel, som kjends konstigt. Är matte eller husse på samma tid lite nervøs, ja då har man en cocktail hvor hundens oplevelse av utställning let kan bli ødelagt for livet på bara få minutter, om den presses ut i något, den inte tycker om, eller inte forstår.
Når man står i situationen, då är dette dommerens ansvar at utvurdere, tycker jag. Forinden utställningen är det matte eller husse, for at man kan ju træne och forberede hunden, så den är redo och vet om vad som skal hända, och får til det hele. Men på dagen, når først man finds på plats i ringen, då är det dommerens ansvar at vurdere vad hunden klarer i ögonblicket, och forsøke ”læse” den, och observere om den kjender sig presset.
Når man på samma tid som dommer gerne vil at alla hundar får en bra oplevelse, och man också skal beskrive hunden och vurdere den utifrån rasstandarden, få til en skriftlig kritik, foruten placere den i forhold til de andre hundar, och alt dette på bara få minutter, då finds där inget ekstra menneskeligt overskud for at ta sig av vem som hållar kopplet, eller vem som kanske har uppfødt hunden. Då måste man være 110% tilstede, och 110% fokuseret på det man gør, och inte annat.
I alla raser behøver man specialdommere. Dommere som själv uppføder eller har uppfødt rasen, och som har indgående kendskab til rasens olika utviklinger över tid, och vilke avelsmæssige utfordringer der finds i præcis den ras. Dansk/svensk gårdshund är en vældigt svær ras at uppføde, om man tænker på eksteriør. Dette är relevant i samband med utställning såklart. I sammenligning med f.eks. en boxer eller en golden retriever, som är så gennomavlet igennom mer end 100 år, så alla valpar falder ut som tydligen boxer eller golden retriever.
Så är det ju inte alltid med Dansk/svensk gårdshund. For bara 20 år sen fik vi kullar med valpar av så olika typer, at man iblandt inte kunne se, at de var samma ras. Det händar också i dag, fast inte helt så vanligt, som då. Men kullsøskende kan falde vældigt olikt ut änndå. Och vilken hållar uppføderen då på for at fortsætte sin avel? Hur utvurderer och säckrer man, at man sparer ”den rigtige” valp, for at bevare eksteriøret så näre rasstandarden, som als møjligt, når nu alla valparna är så underbara…that’s the question.
Jag är ju själv utställere och uppføder, och har kommit på utställninger i hele Skandinavien jævnligt sen 2006. I denne periode har rasen utveklat sig helt otroligt mycket, specielt i Danmark har den blivit vældigt homogen. Det finds der många forklaringer på, då historikken och vilkårene for uppfødning har värit lite andorlunde i Danmark for uppfødarne, end i Sverige.
Men på rasspecialen i Sverige 2023 blev jeg verkligen imponeret.
Over-all har den eksteriørmæssige kvalitet på hundarna verkligen løftet sig i Sverige. Jeg var helt ‘høg’ da jag åkte hem, for at jag tycker verkligen at man ser typen har fästnat sig i Sverige nu. Dette skal være en kæmpe cadeaux til uppfødarna, for at det syns at man har jobbat hårdt och verkligen forsøkt at lære sig, foruten utvurderet och sparet valpar, gjort bra tanker om avels-kombinationer osv. osv. Det syns at man i højere og højere grad har tagit rasstandarden til sig, och har fået vældigt fin forståelse av den generelt.
Først och fremmest, så tycker jag at temperamentet gennemgående var underbart. Jag är forstående for en ung hund, der kjender sig osäcker och med en nervøs husse eller matte, kanske i situationen frågaställer ’vad vil ni här med mig’. Det är okej, når bara den rationaliserer och jobber med, når man lugnt och fint forklarer den vad vi forventer. Dette så jag vældigt mycket av. Jag tycker inte at en endaste havde vad man kan betekne som ’dårligt temperament’ uten alla havde snälle, mjuka och fine gårdshundstemperamenter. Även det udtalte terrier-temperament, som vi så helt vanligt for 20 år sen, har blivit fortyndet och ’vättnet ut’. Dessa hundar jag så under helgen var alla hundar, som ønskede at gøre nogåt bra och rett, och jobba tilsammans med os. Dom vil ’please’ menniskor. Det är så uerhørt vigtigt for denne ras och vad som gør den helt unik, sammenlignet med de terrier-raser, som de oftest sammenlignes med. Jag kan bara si: Hål på med vad ni gør i Sverige kære uppfødar kolleger, for dette har gået på aldeles rett håll.
Som vanligt – och dette gælder alla raser – är kvaliteten eksteriørmæssigt på tikerne bättre end på hanarna. Dette skal man være OBS på når man plocker ut sin avelshane – jag åtterkommer til dette…
Tikerne havde generelt aldeles underbar kvalitet och type, och där blev givet många excellent och CK i alla klasser. For dom var värd det. Där fandtes även många unge tiker av så jätte bra eksteriørmæssig kvalitet, at man kun kan bli glad ved tanken om fremtidens perspektiver.
I bedste tik-klassen endte upp 4 tiker, som fortfarende är ganske unge och aktive i avel – nogra även inte als debuteret endnu. Dette är vigtigt. At avel har lycknats så, at de unge kan vinde över de gamla. For at då har man tydligen igennom sin avel forbättret sine avelshundar. Det är ingen skam, for det är vad al avel omhandler: Bevaring och forbättring.
Vi kan altid fortsætte med at forfine och plocka frem detaljer. Jag har vist bara i 1 endaste kritik i hele helgen skrevet ”lång överarm”…en lång överarm påverker rørelserne positivt. At överarmene är for rake, och nogåt kortere end skulderen är et problem vi har i rasen, som alltid har värit der så længe jag har hålt på, er at. Samma længd på skulder och överarm är ideelt, men finds nærmest inte in real life. Har man avlet sig frem til underbar type, storlek och homogenitet i sine valpar, då kanske man kan titta på sätt at forbättre konstruktionen av fronten på. Dette är en konstant utfordring for alla uppfødare av alla raser. I de fleste fall har jag inte även skrevet i kritikken at hundarna havde rak överarm, for at de fleste har det.
Titter vi på hanarna, så var det en stor glæde at se så många. Också många unge hanar, for det lover bra for fremtiden. Vi behøvar alltid så många hanar som møjligt tilgængelig for avel. Uten et stort udvalg at plocka avelspartnere iblandt, har rasen ingen fremtid. Inte alla hanar anvendas i avel, och inte alla behøver anvendas, men vi uppfødare behøver MØJLIGHET at anvende flere olika hanar. Tack til alla ägare av hanar, for at ni ställer upp.
Kollar man resultatet på hanarna, då är det inte helt så lovande, som det är for tikarna. I bedste hane placeredes 3 av 4 hanar, som är av veteran-ålder, och bara 1 ung hane…
Och nu kommer en av denne dommers kæpheste ifrån helgens bedømmelser.
Huvederne och skallerne på hanarna. Stop och benstammor.
Jag hørte mig själv si många gångar under helgen, at ”hanarnas rasstandard sir det samma om huvedet, som tikernes”. Dette måste vi komme ihåg. Der står i rasstandarden at ”Huvudet skall vara trekantigt och förhållandevis litet”. Det gælder båda køn.
Det är altså inte så at hanarnes huveder skal være større end tikarnas. Vi gillar at det är maskulint vs feminint, men det går aldeles bra at ha et tydligen maskulint huvede, uten det på samma tid behøvar väre stort och gruvt.
Sen finds det i rasstandarden med at: ”Stopet skall vara väl markerat”.
Där står ingenting als om at stoppet skal være djubt.
Jag kan forklare utveklingen, och hur det har blivit så, som vi nu behøvar være OBS på, och kanske det hjælper lite for at forstå hur dette har kommit frem.
For många år sen så vi ofte huveder der verkede være mere lik foxterrier huveder i vores ras. Därfor har vi haft uerhørt mycket fokus på specielt stoppet och skallen. Vi behøvede avle mere markeret stop, foruten bredere skalle, for at få frem det korrekte gårdshundshuvede. Så var det då jag børjade for lite över 20 år sen, och det havde uppfødarna redan då haft fokus på i nogra 10-år. Över tid har det blivit overleveret til nya uppfødare. Når alla hållar fokus på mere markeret stop och bredere skalle, så nongång rækker det pludseligen…
Tiden har kommit nu, då denne dommer och uppfødare måste række hånden i vejret och si ”lugnt nu” med dessa huveder. For utveklingen har tagit fel retning, når helt unge hanar står med redan færdige skaller och huveder, med FOR dybt stop och FOR bred skalle…som vi vet även vil utvekla sig mere, for at hele hunden är sent utveklat.
Vi skal passe på at bevare rastypen i huvedet. Litet och trekantigt. Både på hanar och tiker.
Bliver stoppet for djubt, och skallen for gruv, då bliver udtrykket fel. En gårdshund har et snällt och venligt udtryk. Men med for bred skalle och for djubt stop, då bliver udtrykket hårdt. Kommer det bli mere utveklat i fel retning, då kommer vi let över i staffordshire bullterrier udtryk. Det får inte hända.
Sen har jag en OBS mere, av observationer jag har gjort. Det är benstammorne. Det är vigtigt at vi har for os vad den rigtige gårdshundstyp är. Typen, som syns når man ser hunden i svart profil – proportionerne som gør at man sir ”AH, det är ju en dansk/svensk gårdshund” och inte non annan ras…
Det är rastypisk for dansk/svensk gårdshund at den til helheten (som är en liten, kompakt substansfull krop) faktisk har bara en aning tynde benstammor. Blir benstammorne kraftige elle grove til helheten, då har man en annan ras…da är vi inne på Beagle eller visse terrier-raser, som Jack Russel m.fl.
Vi måste hålla dette for os, at vores korrekte rastype inte får ha grove benstammor. Man måste desuten tydligen kunne se skilnaden på hane och tik. En tik må aldrigen ha grove benstammor. En hane skal ha ‘lite mer’, for at då syns det (helt uten at huvedet behøvar være større) at dette är en hane. Men även på en hane må benstammen til helheten fortfarende være en aning tynd faktisk, sammenlignet med Beagle och Jack Russel osv. Grove benstammer er altså inte als et plus for en dansk/svensk gårdshund, uten et minus faktisk.
Det hele är en fin balans, som vi behøvar fortfarende prate om, och ha dialog rundt imellom ländarna och uppfødarna. For at vi inte kommer ”överutvekla” vores ras, uten lugnt och fint bevarer den som den nu behøvar være, med de fine stabile rastypiske detaljer, som har tagits frem igennom avlen de senaste 30-40 år.
Jag har under helgen givet excellent och CK til alla hanar med fin over-all rastype, men jag har bemærket detaljer rundt skalle, stop och benstammor i kritikerne, och dessa individer har inte vunnit hos mig över hanarna med de korrekte små trekantige, änddå maskuline huveder. Blir det grovere, kanske man skal overveje inte at ge CK til såna hanar, om det är vad som behøves, for at påverka avlen…
Foreløbig hoppas jag at bemærkninger rundt dette rækker…Därfor en liten OBS härifrån til mine uppfødar kolleger om at kolla ut de ældre hanar, som stod til slut i bedste han klassen. Lad os overveje noggrant om inte det är just så at vi ønsker den maskuline Dansk/svenske gårdshund uten överdrivelse skal bevares fremöver?
Vi var helt fremme vid ”bedste hane 6, 7 eller 8” innan vi hittede hanar der kunne erhålle CERT och RESERV CERT.
Vi behøvar bevare de kvaliteter, som tydligen syns i de ældre hanar, och inte utvekla yderligere på stop, skaller och benstammor. Enligt jag, for vad det är värd.
Dette gælder både for hanar och tiker, for når vi avler på dessa hanar, då ser vi ju at även tik-avkommar ender op med grovere skalle, kraftigere benstammor och dybere stop…
Då kan det bli så, at man titter på en tik på afstand och tænker: ”Bra hane där”. Och var det en tik, då blir det ju aldeles fel, det får inte hända. Tiker måste være tydligen feminine.
Alt i alt var det radarna ifrån mig. Men jag vil nu afslutte positivt, for kjendslen över hele helgen var verkligen bara positiv.
Jag tycker at stemningen var så bra och positiv iblandt alla utställere jag har truffet under helgen. Erfarne såvel som helt nya debutanter, alla mødtes i ringen med bra humør och tog positivt imot bedømmelserne, både de der endte op i toppen, och de som inte gjorde. Det är SÅ vigtigt at vi kan møtes positivt rundt utställningsringen och gratulere och glædes ihopp med vinderne, uanset eget resultat.
Hundarna är ju de samma vi åker hem med, som da vi kom, så der finds bara anledning til at være nøjd med dom. De har leveret, och det skal alla ägare være stolt av.
Til slutet skal lyde et stort TACK til klubben for at ha inviteret mig och til alla som kom for at få bedømt deres trevlige och snälla hundar.
Och inte mindst et kæmpe TACK til ringpersonalet, vores steward och ringsekretärere, som jobbade på ekstra hårdt, for at se til at dansk blev til svensk i kritikkerne, och at alla de rette hundar fands på plats på rette tidspunkt i ringen.
Vi ses derude i utställningsringene, nonstans i Skandinavien før eller siden, är jag säcker på.
Fra hjertet tack, Helene
Et av de finaste och mest rastypiske hanhundshuveder jag vet om. Litet, trekantigt, tydligen maskulint, ingen överdrivelse av nonting als. Tydligen markeret, men inte dybt stop.